Handledaren inledde med att välkomna mig och det märktes tydligt att han tyckte det var kul att jag var där (och att han var där!). Dessutom pushade han mig ”lagom” mycket. I patientkontakten upplevde jag honom som skicklig och empatisk. Trots många frågor och stressen som finns på akuten upplevde jag aldrig att jag var i vägen eller att det inte fanns tid (vilket är en konst i sig på akuten).

Han är även väldigt duktig på att ge en positiv feedback samt konstruktiv kritik. Han tar sig tid till att göra det och ser det som en självklarhet. Det är sällan någon läkare ger feedback, om man inte specifikt ber om det. Denna läkare gör det nästan per automatik.

Min rollmodell tog sig tid för att sitta ned för att ge feedback, utbilda och förklara saker, även i en stressig vardag på vårdavdelning. I rollen som handledare upplever jag detta som väldigt viktigt och något som tyvärr inte alltid prioriteras. Det inspirerar mig inför kommande situationer där jag är handledare, att även en liten stunds feedback ofta hinns med. Hen verkar även finnas där för övriga läkare under utbildning på kliniken och uttryckte tydligt att det inte finns några dumma frågor och att man som ny ska ringa om alla möjliga frågor. Ett exempel på bra handledning tycker jag är när man blir tillräckligt utmanad men ändå känner att det finns ordentligt med uppbackning från handledaren om så skulle behövas.

Ofta kan man som ung läkare hänga upp sig på saker man möjligtvis gjorde fel eller hade kunnat göra annorlunda. Jag kunde med min handledare diskutera dessa situationer och gå igenom händelseförlopp. Tack vare dessa samtal blev jag mer stabil och trygg i min professionella roll och kunde sedan i framtiden på ett bättre sätt själv navigera i händelseanalyser och liknande.

Vi hade regelbundna avstämningar under dagen då vi gick igenom alla patienter, vad som var kvar att göra och redde ut frågor som dykt upp. Mellan avstämningarna kunde jag arbeta på självständigt, trygg i att de frågor som dyker upp kommer bli besvarade. Överläkaren var också mycket kunnig och kunde ge goda förklaringar till mina frågor som underlättade förståelsen.

Läkaren gjorde att det inte kändes lika hierarkiskt på avdelningen samtidigt som läkaren var en bra ledare och var tydlig. Man kände sig trygg med läkarens beslut och fick ta lagom mycket ansvar själv. Läkaren tog tid till att förklara olika situationer för oss underläkare. Jag tycker det är väldigt viktigt att det är högt i tak och att studenter och underläkare känner att man kan be om hjälp. Dels för att man ska trivas på arbetsplatsen men också för patientsäkerheten då det annars kan leda till att fel beslut tas utav mindre erfarna läkare.

För det första är hen alltid på gott humör, positiv, alltid taggad på att jobba. Verkar älska sitt jobb, vilket verkligen smittar av sig. Hen tar alltid hänsyn till sina kollegor/studenter ex kan hen komma och föreslå att man följer med in på ett larm eller hör hur det kändes efteråt.

Han visar att han brinner för undervisning. Så fort det blir tid över hämtar han undervisningsmaterial, så att vi som är yngre kollegor får passa på att öva färdigheter. Han tar alltid extra tid på sig att stapla upp sina resonemang när han är teamleader. Känslan är att vi tillsammans resonerar oss fram till en slutsats, när det i själva verket är han som bestämmer. Han lyfter alltid andras arbetsinsats, och jag har sett effekten det har på arbetslaget. Man vill anstränga sig för varandras skull.

Bara att någon vet ens namn när man kommer är så trevligt och gör direkt att man känner sig välkommen. Vidare hade han skrivit ut vår checklista inför placeringen och hade funderat på hur vi skulle göra för att jag skulle uppfylla alla mål. Han hade redan lagt en plan för hur detta skulle gå till. Sen frågade han mig vad mina förväntningar var och vad jag skulle vilja göra av min placering. Om det fanns något speciellt som jag ville fokusera eller öva på. Allt detta tillsammans visade på ett väldigt professionellt förhållningssätt som handledare.

Han var djupt engagerad i sina patienter, och såg alltid till att lära sig någonting om dem som människor. Dessa saker var han sedan noggrann med att komma ihåg, vilket helt säkert delvis var en medveten taktik för att patienterna skulle känna sig sedda, men också ett uttryck för hans genuina intresse för människor. Det var tydligt att han var väldigt omtyckt bland patienterna och att detta gjorde att de även respekterade honom. Vinsten i detta blev att hans arbete underlättades enormt då patienter var avslappnade och ärliga, och därmed öppnade upp sig mer för honom än för många andra.

När jag ser tillbaka på mina handledare ser jag samma mönster: jag fick sträcka mig utanför min komfortzon hela tiden men under trygga former. Men mest av allt såg jag upp till deras kliniska kompetens, erfarenhet och förhållningssätt gentemot patienter och kollegor, vilket gjorde mig mer mottaglig för handledning.

Hen visade goda läraregenskaper och var väldigt engagerad i sin roll som handledare. Hen såg till att träffa alla AT-läkare under en timme varje vecka för att höra hur man trivdes på sin placering och om man hade några intressanta patientfall. Hen lyssnade tålmodigt på vad vi hade att berätta och följde sedan upp med konstruktiv feedback, frågor som stimulerade ett kritiskt tänkande, eller tog möjligheten för ett mer generellt kliniskt resonemang baserat på patientfallet man tog upp. Det var tydligt att hen anammade en studentcentrerad lärostil i en trygg miljö och anpassade sitt lärande efter våra behov.

De allra flesta läkare jag haft som handledare har haft jättebra medicinska och kliniska kunskaper som jag kunnat lära mig av, men det som sticker ut är hur man beter sig på jobbet och förmågan att få andra att trivas på jobbet. Det hade min handledare på kirurgen och det ska jag försöka ta med mig.

Hen lät mig tidigt ta stor plats, i form av att hålla egna samtal med psykiatriskt svårt sjuka patienter med hen som bisittare och att ge mig exekutivt ansvar över behandling, planering och kommunikation med avdelningens övriga vårdpersonal. Hen hade också för vana att efter samtalen spendera en stund med mig och diskutera samtalets form, förbättringspotential och ibland även vissa specifika psykiatriska symptom. Hen skrev ibland ner formuleringar jag använt som varit särskilt välformulerade eller som kunde formuleras annorlunda nästa gång. Hen uppmanade mig även att leka med rummets möblering, hur jag själv satt i stolen och andra aspekter som kan påverka patientsamtalet.

Jag har olika förebilder och rollmodeller utifrån olika situationer. Jag har träffat extremt tekniskt skickliga kirurger som lärt mig att ha öga för detaljer i såret, respektera vävnad och operera med en tydlig plan, inklusive ”räddningsplaner” för oförutsedda utmaningar. Sedan har jag gått med kollegor som är väldigt skickliga på patientsamtal eller status, och på så vis blivit imponerad av dessa sidor. Andra kollegor är duktiga på undervisning av patienter, sjukvårdspersonal och studenter. Det är sällan att en kollega är en komplett rollmodell i alla hänseende, vilket känns mänskligt och skönt.